broken

You’re the only one I wish I could forget. The only one I’d love to not forgive. And though you break my heart, you’re the only one. And though there are times when I hate you. Cause I can’t erase. The times that you hurt me. And put tears on my face. And even now while I hate you. It pains me to say. I know I’ll be there at the end of the day.

I don’t wanna be without you babe. I don’t want a broken heart. Don’t wanna take a breath with out you babe. I don’t wanna play that part. I know that I love you. But let me just say. I don’t want to love you in no kind of way no no. I don’t want a broken heart. And I don’t wanna play the broken-hearted girl...No...No. No broken-hearted girl. I’m no broken-hearted girl..


skulle varit du

Fast jag inte sett dig på så länge. Tänker jag på dig ibland. Det var nånting som fastnat på mig nåt som aldrig helt försvann. Fanfanfan det skulle varit du. Fanfanfan det skulle varit du

Fick jag spela om partiet. Fick jag chansen en gång till. Fick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny giv. Fanfanfan det skulle varit du. Fanfanfan det skulle varit du

Alla klockor, körer. Alla himlens orglar skulle varit för oss. Alla trummor och trumpeter. Alla sagor, alla under. Allt på en och samma gång. Fanfanfan det skulle varit du

Fast det var så kort romans var det nåt jag borde ha förstått. Såna chanser kommer en gång bara. Aldrig att dom kommer två. Fanfanfan det skulle varit du. Fanfanfan det skulle varit du.

Nu får det vara nog.


berättar hur du gör

Kollar ner, går mot bussen. Kollar glatt upp och hälsar. Kollar ner, går in i skolan. Kollar glatt upp och hälsar. Kollar ner, går mot lektionen. Kollar ner. Försöker vara aktiv. Kollar ner. Försöker göra något bra, försöker säga något bra. Lyckas skratta åt något skämt.

Kollar ner. Äter, tappar matlusten. Kollar ner, kollar upp, kollar ner. Ögonen känns tunga och bräns. Blunda "du får inte börja gråta nu!" Kollar upp och ler, "mitt leende kan visa på  något annat" Kollar ner. Går tidigt mot bussen, försöker hålla det kvar där inne.

Försöker. Musik i öronen, "det är nära nu, men du klarar det!" Kollar ner, försöker kämpa. Musiken sjunger ord som Berätta hur du gör. Berätta hur du gör. Det är en känsla som du lämnar. När du vänder bort din blick. Berätta hur du gör. Ord, meningar, melodin, rösten från Lars Winnerbäck.

Fortsätter går, ju snabbare hemma desto bättre. Berätta hur du gör. Berätta hur du gör. Och jag ska utstå allt. Den ensamhet som följer när du går. Om du berättar hur du gör. Kollar ner och går mot dörren. Blött på kinden. Ignorerar det blötta. Kollar ner. Kommer innanför dörren. Blundar. Tårarna rinner..

you|me.

Man tycker för att se vilket mitt dagliga foto hade blivit på Facebook.
Trycker tre gånger och
2/3 är på dig och mig.
Det kunde bli vilka bilder som helst, men de blev på oss......
Varför skulle det bli såhär?
Allt jag vill är att ha dig tillbaka... där, där sa jag det.

i would lie if i told you that you are irreplaceable

När man har bestämt sig att man ska göra något. Som nu, att jag ska jobba med arbetet. Ja då går tankarna åt något helt anna håll. Man vill koncentrera sig på sitt och strunta i allt runt omkring, men det går inte..

I dont know about tomorrow.. I can only hope...

Man märker när någon ignorerar, man märker när någon håller sig undan. Men varför kan man inte få ett ärligt svar. Behöver inte säga det du tror jag vill höra - de positivta svaret. Nej, det jag vill veta är sanningen. Det är det enda jag vill veta.

När jag skriver dessa ord har jag gråten i halsen, ögonen fyllda med något blött. Tårar tror jag det heter. Men inget kommer, men det känns. Det bräns inom mig. Snälla, ge mig bara ett ord.

Mina ord till dig finns kvar, mina tankar, stunder, minnen. Allt. Rosen ligger fortfarande på pianot. Nu rinner det.. Jag vill inte, jag vill inte vara utan dig. Men de är det jag är nu och det gör lika ont varje dag..


när verkligheten knackar på dörren

Nu den senaste tiden har verkligheten kommit ikapp. Man börjar inse vad som håller på att hända, vad som kommer att ske. I söndags var det exakt 200 dagar kvar till studentdagen. Igår i skolan pratad vår syo med oss i klassen om att vi snart ska bestämma oss vart vi ska ha vår en veckas långa miljöpraktik vecka 9 och göra vårt val till universitet.

Jag är fortfarande klyven i mina planer inför hösten om jag ens ska börja plugga direkt efter studenten. Gah, detta är inte lätt och jag börjar få ångest över allt nu! Sen vet man heller inte om betygen man har fått ihop kommer räcka, och högskoleprovet lär jag inte precis klara!

Men en sak vet jag! Jag vill flytta till Stockholm. Frågan är om man ska våga satsa på sina drömmar eller om man ska försöka att komma in på något mer vanligare yrke, rimligare yrke. Nej jag håller mina planer och drömmar för mig själv ett litet tag. Vill inte hoppas och drömma allt för mycket.

Men som jag kanske nämt tidigare, nästa vecka ska jag träffa syon och prata om mina planer, drömmar, mål..ja vad man nu kan säga. Nej nu ska jag fortsätta med religionen..


when the world was younger and you had everything to lose

Ibland sker saker som man inte vill ska ske. Ibland sägs saker som egentligen inte var meningen att det skulle sägas. Ibland upplever man fel saker, man trodde att det skulle vara på ett speciellt sätt och sen blir det annorlunda. Man blir rädd, besviken och ledsen. Allt som man trott, allt som man hoppades på - brister.

Efter dagen som har gått har man fått x antal funderingar. Till exempel, vad är normalt? Man har fått höra under dagen "Du är inte normal!", "Det är inte normlt!" Jag ville bara skrika till henne "Men vad är normlat då?!" Den frågan kommer jag aldrig få svar på, inte från den personen.

Det finaste i livet verkas inte passa in längre med min pusselbit.
Ni är det finaste, inse det ♥


hellre veta sanningen tidigt än sent

Beredd på ett långt inlägg om allt&ingenting. Ni behöver inte läsa. Jag skriver för att jag vill skriva av mig. Blir så ibland..

So what if it hurts me, so what if i break down, so what if this world just throws me off the edge. My feet run out of ground. I gotta find my place. I wanna hear my sound. Don't care about all the pain infront of me. Cause im just tryna be happy, just wanna be happy.

Tankarna snurrar en aning ikväll i huvudet på mig. Vet inte vart tankarna vill mig egentligen, allt bara förvirrar mig och man vill bara fly från allting. Vill dra täcket över mitt huvud och ligga där resten av tiden. Vet inte om jag står ut längre att ha det såhär, gå runt och inte veta något. Det tar kål på mig..

Det värsta av allt ihop är att gå runt dag efter dag och inte veta något, att inte veta vad som kommer ske. Hellre veta sanningen nu än om flera månader. Hellre veta sanningen tidigt än sent. Man går ju bara runt och plågas av detta. Vet att det nog inte är lätt från någons sida - men min energi försvinner, knappt så man inte orkar med dagarna längre..

Fast, dagarna är helt okej, ibland har man tillochmed superduperkul med vännerna ♥ i skolan - helt underbart, som om inget kan förstöra stunden! Men sen när man splitras för dagen, då blir allt annorlunda. Från att dagarna har varit så ljusa till att mörkret börjar falla och man blir ensam - börjar tänka och man hamnar i en box och ingen/inget runt omkring kan få en att le igen. Det är i alla fall så det känns nu..

Det är inte ofta man inser att man ska vara lycklig&glad. Speciellt inte när man känner såhär som jag gör. Men jag är tacksam, jag är så oerhört tacksam för att jag har mina underbara älskade vänner&familj omkring mig ♥ Jag vet seriöst inte vad jag hade gjort utan er, jag hade varit långt långt långt nere på botten och ingen hade kunnat få mig att le igen, eller att leva. Så tack för att ni gör mitt liv värt att leva för!

Även om det är svårt för mig själv att hitta livsglädjen ibland, så ger ni mig den på sätt och vis via er till mig. Tack ♥ Jag älskar er så otroligt mycket! Ni vet vilka ni är.

life is short


foto: rebecca lodge


between heaven and hell

Tankarna dyker upp återigen och man vet inte vart man ska ta sig till. Tårarna rinner och jag är trött och alldeles för mycket tankar i mitt lilla huvud just nu. Det som har gått så bra just nu, inte många tårar och så kommer det nu igen...

Nej nu ska jag försöka släppa tankarna (försöka, det sa jag va?) genom att kolla på Johan Falk - Leo Gaut med pappa.

make you feel my love

Rubriken: Make You Feel My Love - Ronan Keating

Klockan är snart elva och jag ska snart sova. Först ville jag få ut lite ur mig. Men vågar inte riktigt att ta ut allt som behövs komma ut.. Men det går inte ikväll. Vill bara åka till Stockholm nu.

Försöka - kämpa - vara stark.

Hur länge ska det vara såhär? Jag klarar inte av att gråta mig till sömns varje dag. Förstår att det inte är lätt för dig heller. Men du verkar så mycket starkare än mig, eller kanske bara är på utsidan?

Låt mig få krypa tänt intill dig och få känna din mjuka, lena kropp mot mig. Låt mig få känna din doft, dina läppar mot mina. Låt mig känna dig.

Ska försöka sova nu, känns som om det kommer bli svårt. Speciellt när inte tårarna slutar rinna ner från ögonen.. Godnatt.


tredje dagen på månaden..

Spola tillbaka tiden fyra månader tack. Uppleva allt underbart igen. <3

it's like the wind

Regnet faller ner. Man hör hur regnet kommer mot fönsterbrädan. Ser inte, men känner hur tårarna faller ner från kinderna. Vill inte se. Släck lampan, vill ha det svart. Vill bara låta allt försvinna. Nej, inget ska försvinna. Tankarna, minnerna, saknaden, känslorna. Men en sak får gärna försvinna - saknaden. Men inget kommer försvinna. Kämpa! Tro på dig själv. Tro på det runt omkring dig. Tro på det. Välkommen, du har kommit till den gråa världen.. igen.


i just wanna fade away

Varje dag känns som en evig kamp som aldrig tar slut. Man vaknar, känner du dagen börjar och hur dagen kommer att bli. Måste upp ur sängen, klä på sig och vara glad inför alla, känner sig tugn av alla tankar, allt tynger ner. Ibland lyckas vännerna få en att tänka på annat för en sekund.

Men sen stannar världen till och allt blir tugnt igen.. Tyngden av tankarna. Man kommer hem och allt för fortfarande tugnt och det släpper inte för ens man har somnat - för stunden. När man vaknar börjar denna tygnden kännas återigen.

Så mycket jag vill säga, så mycket jag vill göra. Men inget funkar. Vill bara tillbaka..


my dream..

Konstigaste drömmen på länge och jag vet inte hur jag ska tyda den. Såhär var det:

Du och jag, och några till befann oss i en stuga. Du pratade med en tjej, som om du hade varit med henne (typ kysst eller något), jag typ förstod det genom att lyssna på ert samtal. Jag blev arg och ledsen, sprang ut ur stugan. Stod där ute i evigheter, på något fällt. Det var grått och trist miljö.

Jag gick tillbaka till stugan och ni satt där fortfarande. Du vände dig mot mig. Satte dig mitt emot mig. Panna mot panna. Sa till mig "vi klarar detta", "vi måste klara detta", "måste kämpa" .. Du sa som du brukade göra, inte i drömmen, utan i verkligheten. "Puss". Allt kändes så verklig.

Vaknade upp och märkte att allt bara var en dröm..


walking on by, leave them all behind, tell it to them straight, you have to give up the hate

Har du någon gång känt att du vill försvinna , pga att en person irriterar dig så jävla mkt och förstör för dig och bara fortsätter för att han tycker de är roligt?

Har du någon gång känt att du bara vill försvinna, att du vill skita i allt och försvinna från alla för alltid? Att må så dåligt över något såhär litet, att någon så liten kan få en att må så fruktansvärt dåligt. Så dåligt att man inte vill vara kvar! Märks det inte att man far illa? Vad ska man göra för att någon ska förstå?


Ger upp snart, och låter personen vinna.. försvinner, i alla fall härifrån..


only you can make me happy

Varför finns det ingen tidsmaskin?!
Kan inte någon va så snäll och uppfinna det?

090913 - little hope that you just might find your way out of here

Vill skriva men vet inte vad jag riktigt ska skriva. Vet inte vart man ska ta vägen när såna här kvällar kommer, vet inte vad jag kan göra för att hjälpa till. Vill bara att allt ska fixa sig och att alla ska må bra. Vara lyckliga och glada, inte skricka och gråta..

Just nu i denna stund känns det som om det hade blivit mindre konflikter om jag var borta ikväll, om jag hade åkt iväg och varit hemifrån under kvällen. Då hade inte denna konflikten dykt upp, känns som det i alla fall. Vet jag kan inte säga att det var mitt fel, nej det var det ju inte. Men man försöker ju att undvika det. Försöker och försöker, men det funkar ju tyvärr inte så. Är så jävla rädd att förlora någon... Vill inte förlora fler..

Jag borde sova, borde ligga i min säng nu och sova, för flera timmar sedan. Men jag kan inte, inte med denna oron jag har i kroppen. Nej det går inte. Men kan tyvärr inte sitta uppe och vänta på att något ska ske, man vet ju inte när något kommer att ske. Så får väl nästan ta och sova nu - snart.

Get up and go
Take a chance and be strong,
Or you could spend your whole life holding on,
Don't look back just go.
Take a breath move along,
Or you could spend your whole life holding on,
You could spend your whole life holding on.


everything hurts

Hatar denna känslan, tål det inte. Man är så oerhört ensam.. Även med folk runt omkring mig, känner jag mig ensam, men jag känner inte av det när jag är med vännerna, i skolan och på fritiden. Men här hemma, när man kommer hem från skolan och på kvällarna. Då blir det svårt, det är då man måste bita ihop och vara stark, eller måste man det? Tillslut orkar man inte vara stark längre, tillslut kommer tårarna och det fortsätter och fortsätter..

Jag hatar att vara själv, eller nej, att vara själv kan vara skönt. Men att känna sig själv och helt tom - det hatar jag så oerhört mycket. Jag vill bara skrika, få en varm och välkommande kram, någon som håller om mig och inte släpper taget.

Allt gör så fruktansvärt ont, vill inte vara själv längre...

speeding. no one thinks big of you

Usch, Jocke skickade nyss denna videon till mig.. Riktigt hemskt, värd att kolla på.
Får massa tankar i huvudet. Är jag den enda som blir berörd?
http://www.garaget.org/video/666w9fbpg5ah 


Tidigare inlägg
RSS 2.0