i just wanna fade away

Varje dag känns som en evig kamp som aldrig tar slut. Man vaknar, känner du dagen börjar och hur dagen kommer att bli. Måste upp ur sängen, klä på sig och vara glad inför alla, känner sig tugn av alla tankar, allt tynger ner. Ibland lyckas vännerna få en att tänka på annat för en sekund.

Men sen stannar världen till och allt blir tugnt igen.. Tyngden av tankarna. Man kommer hem och allt för fortfarande tugnt och det släpper inte för ens man har somnat - för stunden. När man vaknar börjar denna tygnden kännas återigen.

Så mycket jag vill säga, så mycket jag vill göra. Men inget funkar. Vill bara tillbaka..


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0