090806 - det får bli lite nattbloggning nu..


Ja, det få det faktiskt bli nu. Behöver rensa ut mitt huvud känner jag, och vet inte om någon hade viljat lyssna på mina tankar just nu när klockan är nattslaget och när näsan rinner och man hör snyftningar då och då.. Nej tror inte det är många som vill höra. Jag är och har varit det länge - känt att folk inte ska behöva höra på mina skit tankar, mina små bekymmer. Vet alla uppskattar inte att jag håller det inom mig.

För ett år sedan slutade det med att man fick prata med en psykolog..blev väl sisådär bättre av det. Fick i alla fall (just då) mina tankar ut ur huvudet, mina problem försvann. Men hur dana problem har jag haft egentligen? Inte precis psykologproblem? Eller, vad vet jag? Det får man nog ta och avgöra sjäv. Nu innan sommarlovet avslutade jag i alla fall den kontakten. Känns både bra och dåligt faktiskt.

Men jag vet att jag har mina vänner vid min sida, min pojkvän och även min familj. Men det är inte alltid det märks. Senast nu för tjugo minuter sedan fick man höra att man kanske lika väl skulle få flytta. Alltså, jag, flytta själv bort från min familj. Det var det i alla fall hon sa. Om detta inte dög för mig. Men det gör ju det! Jag försöker verkligen så gott jag kan att vara ivägen så att man slipper problem och tjabb.

Jag försöker hålla mig undan, för att jag tror att det blir bättre. Men verkar inte bli ett skit bättre, verkar bara bli värre. Att man gömmer sig från sina problem. Jag som inte trodde jag hade några problem..

Enda sedan Daniel kom in i mitt liv har det mesta känt problemfritt. Liksom saker som har dykt upp har inte kännts som värt att dra upp eller ens bry sig lite om. Jag orkar liksom inte bry mig om sånt där små tjaffs som jag en gång gjorde. Nu vet jag mer än vad jag gjorde då.

Men när väl de där problemen kommer, de där tjaffsen, de små tjaffsen. De kan verkligen få en att få huvudvärk. Att allt kan bli så fel. Att något litet kan få en att säga nästan in till vad som helst. Det sårar mig att man bli så irriterad på någon som står en så nära hjärtat, det sårar en att höra sånt från någon som står så nära hjärtat - det sårar.

Men tiden läker väl sina sår - right? Fast inte alla, vissa blir bara djupare och djupare, fast vissa blir först djupare och sen tyner det bort lite, bit efter bit.

Nej nu får jag ännu mer ont i huvudet..vet inte om jag ens har skrivit något vettigt här. Nej jag tror inte det! Men som sagt, mest är denna bloggen för mig för att jag ska kunna skriva av mig. Tror inte det finns så värst många som intresseras av att läsa detta, eller någon av mina texter. Även fast det är några stycken som följer denna bloggen dagligen - roligt. Men var inte rädda för att lämna ett spår är så får jag veta vilka ni är. Det hade gjort en glad kan jag säga.

Tror jag får försöka att runda av detta till ett slut och krypa ner i sängs och försöka sova i min ensamhet. Usch, jag kanske ska jobba imorgon och jag vill verkligen inte! Finns bara ett ställe som jag vill vara nu.. Godnatt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0